När E föddes, del 2

Här hittar ni del 1.

Det var alltså bestämt att förlossningen skulle sättas igång. 12 februari (dagen efter vi fått beskedet) skulle vi ringa på morgonen och få en tid när vi skulle komma in. Som sagt var jag inte superpeppad på igångsättningen, och det blir inte bättre av att det visar sig vara fullt på förlossningen när vi ringer. ”Vi ringer upp när vi har plats” blir beskedet. ”Jaha, vad ska vi göra nu?” säger jag och maken till varandra. Hur bäst lägger man upp en dag när de när som helst kan ringa och säga att det är dags att föda barn? Vi städar lite hemma, vilar, tar en promenad och tack vare maken äter vi en ordentlig lunch. Tur det, eftersom det dröjde tills det blev ett ordentligt mål mat igen.

Klockan tre får vi besked om att vi kan komma in. Känns hyfsat märkligt att sitta där på 4:an med babyskydd och BB-väska och veta att vi var på väg in och skulle föda barn. Hade föreställt mig en stressig taxiresa, parerandes rejäla värkar. Väl på plats är vi oss lagom förvirrade, vi gick troligen in på fel ställe och kom in rakt på avdelningen innan vi tas om hand av världens mest opedagogiska barnmorska som lyckades stressa upp mig ännu mer. Jag har alltid tyckt det är väldigt obehagligt med nål i handen och tycker att det kan väl vänta lite, men hon är totalt oförstående och kan bara upprepa ”men det är ju våra rutiner att sätta direkt” innan hon till slut sätter nålen helt fel och får göra om. Kanske inbillar jag mig, men jag tycker också att hon är lite flörtig mot maken. Blä! Som tur är jobbar hon bara två timmar till innan hon byts ut. Under vår tid på förlossningen kommer vi att hinna med ytterligare tre barnmorskebyten, men som tur är är alla supergulliga och jag känner mig väl omhändertagen hela tiden.

Jag blir undersökt och det visar sig att läget är samma som under gårdagen – öppen 1,5 cm, tapp kortad men inte helt, så det sätts en gel för att mjuka upp tappen och sätta igång förlossningen. Efter det får vi vänta sex timmar och sedan är det dags för undersökning igen. Vad vi gör under de här sex timmarna minns jag inte riktigt, efter en timme vid ctg-maskinen har jag för mig att jag sover lite och även att vi är uppe och går lite och sitter en stund i uppehållsrummet. Jag har värkar under hela tiden, men de var fortfarande rätt lätthanterliga. Undersökningen sex timmar senare visar att jag är öppen tre cm och då är det läge att ta hål på vattnet. Efter det tar det fart! De tidigare så lätthanterliga värkarna ökar både i intensivitet och smärta, och nu börjar jag känna att det är dags att testa någon av mina önskade smärtlindringar. Min tanke inför förlossningen har varit att ha det så naturligt som möjligt, men att jag gärna testar lustgas, tens och akupunktur. Eftersom man nu satt en skalpelektrod på barnets huvud så är tensen utesluten, så lustgasen plockas fram istället. Tyvärr infrias inte mina höga förväntningar och lustgasen höjs både till 75 och 100 procent utan att jag kände någon som helst lindring. Värkarna kommer nu nästan oavbrutet och …. Vid det här laget börjar jag helt att gå in i mig själv, min enda tanke är hur jag ska klara av de enormt starka värkarna, och jag blir nära på okontaktbar. Måste dock tillägga att här jobbar jag och maken perfekt som ett team där han håller lustgasen så att jag bara behöver koncentrera mig på själva andningen. Han peppar också och säger hela tiden att jag är sååå duktig – precis det jag behöver höra!

Barnmorskan gör sedan en ny undersökning för tydligen har det redan gått X timmar. Jag fattar redan där och då att det inte hänt så mycket för hon säger inte ens hur mycket öppet det är utan bara att ”nu kanske det är dags att tänka på en epidural”. Jag lyckas mellan värkarna få fram att jag vill föda naturligt och inte vara bunden till sängen med massa sladdar, plus att jag är rädd att förlossningen ska stanna av. Samtidigt inser jag att det har ju redan hänt. Värkarna är så starka att jag bara kan ligga i en ställning, och kroppen verkar spjärna emot att öppna sig mer för att det helt enkelt blivit för mycket. Det rullas in en bricka med bedövningsprylarna, men tyvärr visar det sig att det är en på tur före mig, så snopet nog rullas den ut igen och kommer inte tillbaka förrän 30 minuter senare. Men när läkaren väl kommer så går det väldigt snabbt och enkelt, och det dröjer inte länge förrän jag känner den fantastiska effekten!

Nu får vi plötsligt lite andrum och jag känner att jag är ganska hungrig. Sköterskan är lite skeptisk, och påminner mig om att det är väldigt vanligt att man kräks förr eller senare, men jag känner att hellre fylla på med energi nu och eventuellt kräkas senare, än att kräkas senare utan att ha ätit något. Medan epiduralen verkar så passar jag också på att slumra till en stund. Maken gör det bästa för att göra detsamma, men det är inte helt lätt för honom som är förpassad till en hård fåtölj. Jag får en knapp att trycka på för att själv kunna ”extradosera” smärtstillande och barnmorskan säger åt mig att trycka så fort jag får det minsta ont för att undvika att igen hamna i det panikläge jag befann mig i när jag fick epiduralen. Jag är fortfarande skeptisk till att förloppet ska kunna stanna av och tycker att jag har ju övat på andas mig igenom värkarna, så jag är rätt försiktig med tryckandet ändå även om jag tänker att ”hon har väl rätt” och därför trycker då och då. Efter en stunds vila och mat börjar jag att känna mig piggare, och försöker försiktigt fråga om det inte vore bra att gå upp lite, men det örat känns det inte riktigt som om barnmorskan vill höra på. Istället blir jag liggande och vilar lite mer. En stund senare görs en ny undersökning, och det visar sig att på bara den timme som gått sedan epiduralen har jag öppnat mig tre centimeter till. Det käns väldigt skönt att få ett kvitto på att epiduralen var rätt beslut. Ytterligare tre timmar senare, vid sjutiden på morgonen, kollas det igen, och då är det 8-9 cm som är budet.

Nu har vi varit inne på förlossningen nästan 14 timmar det är återigen barnmorskebyte. In kommer två helt underbara kvinnor som tar hand om oss; en barnmorska och en student. De är väldigt peppande, och nu får jag stort gehör för min vilja att komma upp vilket ger mig en ny energi. Det hämtas in både gåstol och boll (som jag får sitta på och äta frukost) och förhoppningarna är höga om att den där sista centimetern snart ska vara väck. Tyvärr visar sig det gå lite segare än förväntat, så efter en och en halv timme i oförändrat läge kopplas det på ett värkstimulerande dropp. Klockan tio visar det sig att vi nått målet med tio centimeter – hurra! Det enda är att den lilla måste ner lite till, men nu säger barnmorskorna att snart snart, och jag är verkligen tokpeppad. Tänk att vi snart ska få träffa vår lilla plutt!

”Snart, snart” verkar dock vara lite väl optimistiskt – tiden går och bebisen vill helt enkelt inte ner. Det värkstimulerande ökas ytterligare samtidigt som epiduralens flöde minskas, och nu börjar det bli jobbigt att hantera värkarna. Jag får prova olika ställningar; sitta på förlossningspallen, på en hink, på knä i sängen och på sidan med benet i en gynmojäng – men det hjälper inte. I det här läget blir det barnmorskebyte igen och jag blir lite irriterad, för i mitt ”föda barn-fokus” så tänker jag att skulle det vara nära nu skulle de här barnmorskorna stanna lite extra. Det finns en klocka över sängen som jag kollar på då och då och varje gång är min tanke att ”oj oj nu har en timme till gått”. Det skulle ju kunna vara en positivt tanke att jag tycker att tiden går fort och inte segar sig fram, men jag tycker att det känns jobbigt att förlossningen bara blir längre och längre.

Jag börjar misströsta och säger till maken att snart orkar jag inte mer, nu är klockan nästan tre och de har sagt att det är på gång hur många timmar som helst men inget händer ju. Han försöker att peppa och säger ”du orkar visst, du vet att du kan”, och egentligen vet jag att han har rätt fast just då är det fruktansvärt jobbigt. Den nya barnmorskan är hur som helst jättegullig och hon låter mig börja ”provkrysta”, när jag börjar få svårt att andas igenom värkarna. Äntligen får jag känslan av att det händer något! Tyvärr ger krystningarna inte särskilt mycket effekt, inte ens när det börjar bli dags för det mer aktiva krystandet händer det tillräckligt mycket även om barnmorskan försäkrar att jag gör helt rätt och är jätteduktig. Nu kallas ytterligare en barnmorska in som trycker på magen samtidigt som jag krystar, men det hjälper inte heller. ”Nu har du kämpat så länge och är så trött, och barnet börjar också bli trött så tänkte vi prova med sugklocka” säger barnmorskan till slut. I mitt inre ser jag hur den där naturliga drömförlossningen svävar längre och längre bort, men inser att de såklart har rätt. Läkaren sätter klockan på bebisens huvud och det räcker med att hon drar lite i den för att få fram barnet, sedan får jag den där extra energin att trycka på hela vägen. Jag vet att det inte är något fel att få hjälp med sugklocka eller liknande, men jag känner ändå lite extra stolhet när jag läser i journalen att ”klockan släpps och mamman krystar själv ut barnet”.

Klockan 15.44 kommer hon alltså till slut ut. Hon har navelsträngen runt kroppen, men skriker direkt och bajsar. Hur maken lät just i det här ögonblicket glömmer jag aldrig, även om jag inte minns orden. Själv är jag frktansvärt trött och har nästan svårt att förstå vad som händer när hon läggs upp på mitt bröst. Har vi verkligen blivit föräldrar? Det är nästan för ofattbart och helt fantastiskt! Tror att det är barnmorskan som ställer frågan om vi vet vad det är, och först då tittar vi under filten och ser att vi fått en dotter!

Efter några minuter får jag en eftervärk och då drar läkaren lite lätt i navelsträngen så att moderkakan åker ut. Känns väldigt skönt att ha eliminerat ytterligare ett problemmoment, har hört om kvinnor som fått opereras för att den inte släppt och jag har varit lite nervös av den anledningen. Samma sak när barnmorskan känner på magen och konstaterar att livmodern drar ihop sig bra. Sys måste jag dock, men när läkaren hunnit ungefär halvvägs piper något akut iväg henne och jag får ligga där med benen i vädret och vänta tills hon kommer tillbaka. Jättekul, särskilt som maken flänger runt för att fixa lite grejer och får passera ”katastrofområdet” flera gånger. Först efter läkaren sytt klart kan jag komma upp i något sånär ställning för att amma, trots att den lilla visade ganska direkt att hon minsann var hungrig. Efter det får vi fika och skålar i cider för vår lilla älskling, och sedan åker vi upp på BB. Nu är vi helt plötsligt föräldrar, helt underbart!


Vi fick en lapp med längd och vikt på dottern, och på baksidan skev barnmorskan ett litet meddelande – supergulligt!

Annonser

16 reaktioner på ”När E föddes, del 2

  1. åh så spännande att läsa, kan inte låta bli att lipa lite. jag ville ju också helst ha naturlig förlossning men det ville helt enkelt inte min kropp. men hur jobbigt det än är när man är i det så har iaf jag glömt bort hur ont det faktiskt gjorde. och det var ju helt klart värt det!

    • Nej, man får ju anpassa sig efter kroppen helt klart. Och tur att man glömmer bort hur jobbigt det var, för annars är frågan om det skulle bli så många syskon. I mitt fall lugnade de mig med att en sån där lång slutfas får man bara inte med andra barnet, så jag hoppas väl att de har rätt. Man är väl inte lika benägen att gå över tiden med andra barnet heller, så jag kan väl hoppas på en naturlig förlossning nästa gång. För jag hoppas verkligen att det blir en nästa gång!

  2. Åh, fantastiskt! Jag blir alldeles tårögd!

    Sv: Tack! Jag längtar så tills magen blir sådär rund och go, har verkligen saknat den. Och jag som fördömde allt vad mjukisdressar hette innan Astrid kom, nu skulle jag kunna bo i min velourkostym..Man ska aldrig säga aldrig 😉

    • Saknar också magen lite faktiskt. Den är ”rund och gi” nu också, men på ett litet annat (och degigare) sätt.

  3. Fint skrivet, helt omöjligt att läsa förlossningsberättelser utan att tårarna börjar rinna. Funderar på att skriva, om inte annat för att A ska kunna få den när hon är stor nog. Hoppas födelsedagen blir bra!

    • Ja, skriv! Man glömmer så lätt hur det var. Jag har tänkt sätta samman en bok om graviditeten, framför allt för att E ska kunna få den om hon vill bli gravid en dag, och där ska ju förlossningen också vara med. Jag har satt samman allt material, men sen är det bara det här med att få ut den från datorn.

  4. Åh, vad oerhört spännande att läsa om er förlossning.
    Jag hakade upp mig på den opersonliga BM som tycktes flörta med din man…jag tror inte det var inbillning och det var tur att hon inte var kvar så länge på sitt pass, och att du slapp se henne igen…skata.

    Tack för att du delar med dig av ett av det finaste och viktigaste ögonblicket i ert liv.

    Kramar i massor.

    • Jag hoppas och tror att hade inte hon varit på väg att sluta sitt pass så hade vi bett att få byta. För det har jag läst överallt, att man inte ska vara rätt för att byta BM om man känner att det inte funkar. Det är ju trots allt en viktigt prestation man ska göra, och då är det viktigt att ha rätt stöd.

    • Jag tyckte ändå att den kändes helt ok, om man bortser från de två jobbiga partierna efter att de tog hål på vattnet och på slutet när hon skulle ner. Men jag minns att jag tänkte att ”det här gör folk om…” mitt i allihop.

  5. Alltid lika fantastiskt att dela någon annans förlossningsberättelse. Jag har haft snabba och smidiga förlossningar, men sista gången kom inte moderkakan ut. Inte så rolig upplevelse med sövning och allt. Vad skönt att den biten i alla fall gick jättebra för dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s