En månad sen idag – förlossningsberättelsen

nyfodd

Idag firar vi lillebrors enmånadersdag, och här på bloggen tar firandet sig uttryck i att jag publicerar historien om när han kom till världen!

Som en liten epilog kan nämnas att jag var på övenburenhetskontrollen i v. 41+3 och att läkaren då konstaterade att jag var öppen 3-4 cm med buktande fosterhinna. Hon trodde i princip att förlossningen skulle sätta igång samma dag, så vi fixade barnvakt och förberedde oss. Det här var på torsdagen, och efter en händelselös natt till fredag promenerade jag, åt hummer, drack champange och sen gick jag och maken på bio.

Natten till lördagen vaknade jag vid fyratiden och kände att de sammandragningar som jag nu hade var en smula mer smärtsamma än de som kommit och gått tidigare i veckan. Ändå tänkte jag inte att det var på gång utan gick upp en sväng utan att väcka maken med tanken ”de går nog över”.

Vid fem ringde jag till förlossningen på Södra BB för att kolla läget då jag visste att det var högt tryck just nu. De rekommenderade ett bad och att jag skulle återkomma om en timme eller två. Bada med värkar var dock inte riktigt min grej. Jag hade klockat dem till var sjätte-sjunde minut och när de kom var jag tvungen att ställa mig upp (att komma upp från liggande som höggravid är inte det lättaste) så det var ingen rogivande stund direkt.

Vid sju hade jag börjat fatta att det faktiskt var dags så jag väckte maken och sa att vill du ha frukost är det nog läge att äta nu för jag har värkar. Maken kom upp hyfsat snabbt och började fixa frukost. Jag stod bredvid och andades mig igenom värkarna som jag klockade med appen Värktimer. Ganska snabbt började jag dock hetsa på honom för nu kom värkarna helt plötsligt varannan minut och höll i sig ungefär en minut. Så det jag tänkt skulle vara en mysig frukoststund innan bebisens ankomst blev några snabba mackor i köket istället.

Maken ringde in till förlossningen vid åtta och sa att nu vill vi nog komma in. De tyckte dock att vi kanske kunde stanna hemma lite till, men maken stod på sig och ungefär en halvtimme senare stod vi inne i vårt rum på Södra BB. Vi fick göra en CTG-kurva och en undersökning som visade att jag fortfarande var ca fyra centimeter öppen och att värkarna kom något mer sällan. Gissa om jag blev besviken? Barnmorskan rekommenderade en promenad och vi gick ner till kiosken i entrén och tillbaka. När värkarna kom klämde jag makens hand och lutade mig mot honom vilket funkade ganska bra.

Uppe på rummet igen tog jag en dusch. Det var mycket bättre än ett bad och jag fick något att koncentrera mig på när värkarna kom. En ny undersökning efter duschen visade att jag nu var öppen sju centimeter och barnmorskan konstaterade att det var väldigt mjukt. Nu började jag känna mig less på värkarna så barnmorskan plockade fram lustgasen vilket framför allt var skönt få att få hjälp att fokusera på andningen. Ett kort stund senare (15 minuter ser jag i journalen) kände jag hur det började trycka nedåt så barnmorskan tyckte att vi skulle kolla läget igen. ”Här är det någon som har bråttom! Nio centimeter! Det är nog bäst jag går och hämtar en kollega”. Jag kunde höra hur hon mötte henne i korridoren och att de skrattade och sa att ”här går det fort”.

Nu när det gick så snabbt framåt började min motivation öka och jag kände en stark känsla av att ”nu fixar jag det här” även om jag samtidigt sa till maken att ”påminn mig om hur jobbigt det här är om jag börjar prata om ett tredje barn”. Jag kunde känna hur bebisen roterade runt och nedåt i magen och ganska snabbt dök krystvärkarna upp. Jag hade inte funderat något vidare på hur jag ville föda, men testade nu att stå på knä i sängen. Vattnet hade ännu inte gått och barnmorskan skojade om att ”det kan nog bli segerhuva på den här bebisen”, men så fort hon hade sagt det så gick vattnet. (kl 12:43). Ungefär samtidigt togs lustgasen bort då barnmorskorna bedömde att den stjälpte mer än hjälpte.

Jag krystade på, men inte mycket hände. Barnmorskan föreslog att jag skulle ligga än på rygg, än på sidan, men det gav inte så mycket effekt det heller. Till slut hämtade en sån ”gynsäng” in där jag kunde lägga upp benen i. Här började jag få flashbacks från förra förlossningens långa krystfas och yra om att ”det här fixar jag inte, hjälp till att ta ut bebisen NU”. Maken var dock ett stort stöd och sa att ”jag vet att du klarar det, andas på bara”. För att hjälpa till tog barnmorskan hål på ytterligare en hinna och höll även emot en hindrade flik medan jag krystade. Till slut kände jag att bebisen inte gled tillbaka med huvudet, och oj vilket tryck det gav. Nu ville jag bara ha ut den lilla så när jag tyckte att värkarna kom (vilket inte var det lättaste att känna med spänningen av huvudet) så tryckte jag bara på.

Klockan 13.40 kom han ut, och det visade sig direkt varför han hade varit så svår att få ut. Navelsträngen räckte bara till att få upp honom på magen, så kort var den. ”Det blev lite bungyjumpeffekt vid krystningarna, så han gled tillbaka in hela tiden” beskrev barnmorskan det. När han lades upp på min mage sa barnmorskan att ”här kommer han” och både jag och maken tittade förvånat på varandra och sa ”han?”.Vi hade nog bägge trott på en tjej till i familjen. Tänk att det blev en lillebror!

Jag fick sy några stygn och sen flyttade vi över till den vanliga sängen där lillen fick amma och maken gick och hämtade fika. Han vägdes till 3900 g och var 52 centimeter, bara 20 g större än storasyster var.

Efteråt var både jag och maken trötta men himla glada. Förutom själva krystfasen som tog lite väl lång tid (nästan en timme) så var det precis den förlossningen jag önskat få. Det gick smidigt, lagom snabbt och jag kände att jag var fokuserad och ”med” hela tiden och kunde välja själv hur jag ville ha det. Epiduralen var verkligen en livräddare förra gången, men nu var jag himla nöjd över att klara mig utan då det gav mig möjlighet att vara mer medveten om vad som hände i kroppen hela tiden. Häftigt var också att få ha samma barnmorska under hela förlossningen, vid igångsättningen förra gången hann vi med fyra (!) barnmorskebyten. Med tanke på de senaste dagarnas rapporteringar i media om barnmorskornas krisiga situation, så är jag också tacksam över att vi faktiskt fick plats på Södra BB och hade möjligheten att få ha en väldigt närvarande barnmorska.

Skönt var också att jag slapp bryta/få spricka i svanskotan som jag råkade ut för när E föddes. Tydligen är det väldigt vanligt att det händer igen om man varit med om det tidigare, men jag verkar ha haft tur. När vi var på återbesök ett par dagar senare och pratade om förlossningen, amningen och det övriga föräldraskapet sa barnmorskan att ”vad roligt med er som det bara flyter på av sig självt för” och så har det verkligen känts. Jag är så himla glad över att fått vara med om just lillebrors förlossning!

Annonser

26 reaktioner på ”En månad sen idag – förlossningsberättelsen

  1. Vad roligt det var att få läsa! Kan inte riktigt fatta att det ska vara så svårt att få komma in till förlossningen… De verkar alltid propsa på att man ska vänta hemma längre än vad man själv vill och tycker är klokt. I mitt fall hade till och med min MVC-barnmorska skrivit att första förlossningen hade gått snabbt och att vi därför behövde åka in direkt. Ändå tyckte de att vi skulle vänta tills jag ”flåsandades igenom värkarna”. Då hade vi INTE hunnit till sjukhuset – för när jag flåsandades var det bara en kvart kvar… Min minsting vägde 30 g mindre än storebror, annars var de himla lika i storlek och omfång – verkar som att vissa kroppar sätter igång förlossningen när bebisen är av en förutbestämd storlek.
    Kramis och återigen grattis till lillebror!

    • Intressant det du skriver med storleken, kan ju absolut stämma.

      Vad skönt att ni hann till sjukhuset i alla fall! Vi hade ju kunnat vänta lite till, men med två minuter mellan värkarna som det var då vågade vi inte chansa. Förstår att det är knepigt för dem när det är så fullt överallt, men att riskera att kvinnor föder hemma är ju ingen hit.

  2. Jättefin bild på er! Så ddär sjukt nöjd/glad kan man nog bara se ut när man klämt ut ett barn. En ny liten person liksom. Galet. Grattis igen!!

    • Tack tack. Blir lika glad och stolt varje gång jag tänker på vilken bedrift det faktiskt är att föda barn – och jag har lyckats göra det två gånger.

  3. Vilken fin berättelse, önskar mig en likadan förlossning – kan man beställa det? 😉

    Det finns för- och nackdelar med att bo i mindre städer. Att risken inte är lika stor att det blir fullt på BB är en av fördelarna. Däremot finns fler valmöjligheter och en massa expertis som inte alltid finns här. Vi har ju bf i juli och det jag redan nu kan fundera över är sommarvikarier och/eller glesare med personal.

    Hur som helst, väldigt fin bild på er! Tänk att du är så vacker trots att du just har ”klämt ut” (om du ursäktar uttrycket) en bebis.

    Kram!

  4. Önskar också att min nästa förlossningen (om det blir någon) blir lika bra 🙂 hade en väldigt utdragen igångsättning med min lille kille, men körde bara med lustgas då och det känns skönt att veta att jag fixade det om det skulle bli aktuellt igen 🙂 grattis till lillebror!

    • Hoppas att du får en lättare förlossning nästa gång! Det sägs ju att det första barnet har ”banat vägen” för nästa och så kändes det ju i vårt fall. 🙂

  5. Torkar tårarna här! Jättehäftigt att få läsa om förlossningen! Stort grattis till underbaringen på enmånadsdagen 🙂

  6. Hej Jenny. Vilken fin berättelse, det låter som en riktigt bra förlossning. Kram och sköt om er!! Hälsningar Sofia.

    • Ja, det känns verkligen bra och nu en månad senare kan jag inte förstå att det bara är en månad sen med tanke på hur bra jag mår. Kram och detsamma.

  7. Jag har läst din förlossningsberättelse flera gånger nu och känner hur hela kroppen tar i av sig själv när du skriver om hela händelseförloppet 😀 En fantastiskt fin berättelse, och det låter som en toppenförlossning. Du ser så himla lycklig ut och är så vacker på bilden Jenny! 🙂

    Sv: Det har blivit bättre redan under de tre nätter som vi försökt. Jag har inte behövt lugna henne vid bröstet en enda gång, hon äter när det är dax för det och annars tar hon nappen 🙂 Vi delar upp oss vi också, och har gjort till och från sen Elsa kom, men de två senaste nätterna har jag fått gå till Astrid och Crille stannat kvar. Det känns superlyxigt, har saknat att få sova med min stora lilla älskling utan den lilla lilla älsklingen fast i bröstet mellan oss 🙂

    • Jag gjorde detsamma när jag läste om när er Elsa föddes, så himla fantastiskt!

      Vad skönt att det går bättre. Ser också fram emot att få sova med E någon gång, känns tråkigt när hon vaknar och skriker efter mamma och jag vet att jag inte kan gå in för att jag inte kan lämna lillebror.

  8. Åh så kul att läsa. Så fint å rörande. Tänker på att jag för typ 3 år sedan var totalt ointresserad av förlossningsdetaljer å nu är överförtjust…

    Läskigt det där med trasig svanskota. Å vilken tur att det gick bra denna gång.

    • Säger detsamma – jag var inte alls intresserad av att höra om förlossningar innan det själv var dags för mig, men det är nog rätt vanligt att det är så.

  9. Imponerande och grattis! Från att jag hade 3 värkar/10 min tills Allan hade kommit ut tog det 60(!) h. Ingen bra förlossning som tillslut avslutades med kejsarsnitt då bebisens CTG visade att han mådde dåligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s