Föräldraledigheten som inte blev som jag tänkt den

barnen

Lillebror har hunnit bli ett år och fyra månader och som ni som följer mig på Instagram kanske har sett så är det fortfarande jag som är hemma med honom.  När jag möter de barn som är i lillebrors ålder vars mammor jag hängde med i början av föräldraledigheten så körs de nu i vagnarna av sina pappor och det får mig att skämmas riktigt ordentligt. Det var helt enkelt inte så jag hade tänkt det och det känns surt, riktigt surt.

När vi planerade föräldraledigheten var mitt enda önskemål att jag ville vara hemma längre än med storasyster då jag började jobba när hon var sex månader och det var tufft med amningsnedtrappningen. Maken hade precis avslutat en längre utbildning när lillebror föddes och ville komma igång och jobba in sig på ett nytt jobb så vi tyckte att det skulle vara lagom att jag var hemma första året och att maken sen tog de kvarvarande åtta månaderna innan lillebror började förskolan.

Att det inte blev så beror på att jag under föräldraledigheten blev uppsagd. Själva uppsägningen känns faktiskt ganska bra eftersom det ändå var läge för mig att röra på mig, men det gjorde att det blev knas för oss när vi skulle planera föräldaledigheten. ”Aha, ekonomin” är kanske första tanken. Nej, förutom att jag har bra skyddsnät tack vare facket så är vi ju hyfsat minimalistiska och bra på att anpassa oss efter budget så det skulle inte vara några problem. Vi har faktiskt klarat ett halvår när jag var föräldraledig med storasyster och maken pluggade och det funkade fast det var tight. För mig handlar det nog främst om att skulle vi bytt vid årssiftet så skulle det betytt att jag skulle vara arbetslös och av någon anledningen var jag himla rädd för det. Jag trodde i min enfald också att det skulle gå snabbare än vad det gjort att fixa nytt jobb och att jag bara skulle ta lite ”extra tid”, kanske någon månad, och sedan skulle vi kunna byta ändå, men så har det hela bara flutit på och vips är vi framme vid sommaren och sen är lillebror ett förskolebarn!

Min långa föräldraledighet väcker två tankar hos mig. För det första hur viktigt det är att faktiskt dela. För jag ska inte sticka under stolen med att just nu är vi otroligt ojämställda (vilket är lätt hänt när en är hemma och projektleder vardagen och den andra jobbar på) plus att jag periodvis känt mig väldigt slutkörd av att sitta med hela familjeansvaret. Det bästa sättet att råda bot på det är att byta så att den andra får vara hemma. Det märktes så himla tydligt när vi körde det här racet förra gången. Det här gången kommer det att vara mycket kämpigare att komma tillbaka till en mer jämställd vardag med två arbetande föräldrar, än hur det var förra gången när vi turats om att vara familjens projektledare.

Det andra är att reaktionerna från omgivningen känns så olika beroende av kön. Att jag som mamma tar nästan hela föräldraledigheten på grund av uppsägningen ses som helt naturligt, men jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade låtit om det varit maken som hade blivit uppsagd. Jag tänker på hur det var när storasyster var bebis. Maken var som sagt student då och att jag var ledig första halvåret var en riktigt ekonomisk prövning, och ändå fick jag kommentarer om att vi bytte så tidigt. De studerande mammor jag känt har i de flesta fall tagit hela föräldraledighen utan att någon höjt på ögonbrynen. Ekonomin verkar bara funka som argument när det är kvinnan som är den som är lågavlönad. (Vilket är i enlighet med studier som visar att det här med att det handlar om ekonomin när det avgörs vem som är hemma inte riktigt är sant.)

Hade jag fått göra om planeringen för det senaste halvåret så hade jag inte lagt upp det så här, det är en sak som är säker. Även om maken inte hade fått köra samma race som jag om han var förädraledig och jag arbetslös (eftersom då skulle vi ju båda befinna oss hemma) så hade det varit en bättre lösning som också gett mig mer tid att faktiskt söka jobb. Jag skulle nog också varit mer öppen för alternativa lösningar, som att maken skulle vara hemma 50%. (Det var för övrigt en pepp jag hade inför föräldraledigheten, att kunna varva föräldraledighet och jobb och kanske jobba 50% var efter den första intensiva amningsperioden.)

Det enda som känns positivt i det här är att maken faktiskt var hemma längre förra gången, och att vi faktiskt haft en hel del tid ihop då maken haft tid mellan jobb, semester, och att maken nu kommer att ta föräldraledighet under min uppsägningstid. Av lillebrors första ett och ett halvt år kommer maken att ha varit hemma (tillsammans med mig) i åtta månader. Det känns inte lika bra som om vi hade delat på föräldraledigheten, men är alltid något.

Avslutningsvis kan jag bara säga att den här upplevelsen har fått mig än mer övertygad om att vi behöver ha en delad föräldraförsäkring. Jag hade mycket hellre sluppit att själv göra det här valet som jag egentligen inte kände att jag ville, men ändå gjorde för att jag tyckte att jag ”borde” och nu ångrar som tusan. Jag hade nog känt mer bekväm med att vara arbetslös och min man hemma om det bara fanns det valet. Och jag vet att det finns skäl som gör att det är svårt för vissa familjer att känna sig bekväma med att dela rakt av (och då menar jag inte att en tjänar 25 000 och den andra 75 000 och tycker sig förlora på att dela* utan par som verkligen har problem med ekonomin), men då menar jag att det behöver lösas på något annat sätt än att en person tar hela ledigheten.

 

Och PS. Såklart fattar ni väl att jag ändå uppskattar att få ha varit en så stor del av mina barns vardag under den här tiden. Det ÄR en lyx att få vara hemma och få all denna tid med barnen och att kunna fika och leka med andra föräldralediga och deras barn.

*Läs gärna Oxhens inlägg på temat ”skyll inte på det ekonomiska när det egentigen handlar om prioriteringar”. Det är alltså INTE sådana exempel jag menar, utan det rör sig om undantagsfall som jag kan se har ekonomiska svårigheter och där en person verkligen tjänar pyttelite och den andra inte tillräckligt för att lägga undan, dvs personer som troligen har ekonomiska svårigheter att få det att gå ihop redan innan föräldraledigheten kommer in i bilden. Och för att förtydliga ytterligare – det är alltså inte ett ekonomiskt val för oss det här, utan en prioriteringsfråga, som som sagt helt klart blev en felprioritering.

 

Annonser

14 reaktioner på ”Föräldraledigheten som inte blev som jag tänkt den

  1. Jag förstår att du skriver om dina upplevelser och jag blir så nyfiken; vilka är de här människorna som kommenterar ditt liv? Jag känner inte igen mig alls i det och undrar om jag är dum eller om jag bara rör mig i en annan värld…
    Att folk frågar (eller inte frågar) hur man har tänkt vad gäller upplägget, hur man mår eller hur det går för en resp ens partner hemma osv är kanske inte alltid ett ifrågasättande, det kan också vara ett sätt att visa omtanke. Jag tycker det är superintressant! Är det folk på ditt jobb? Din familj? Dina vänner?

    För i min del av köpingen så är det ju just tvärtom, att min make blev uppsagd strax innan föräldraledigheten. Och reaktionerna är ungefär ingenting. Min man kör hela markservicen fortfarande pga arbetslösheten som följde på ledigheten och det är ingen som uttryckt till mig att det skulle vara konstigt. Jag samordnar fortfarande vårt sociala liv därför att jag är en mer socialt beroende människa än vad han är. Jag arbetar heltid.
    Det är ingen på jobbet, bland mina vänner eller i min familj/släkt som ifrågasätter det.

    Jag tycker vi lever ojämställt just nu eftersom min man drar hela lasset och dessutom ska försöka söka jobb under tiden.

    Skulle vara väldigt intressant att få en uppföljning av dig på detta i höst när du är ”utanför” bubblan. När jag var i bubblan var jag tröttkörd utan dess like och vi delade i princip lika på föräldraledigheten (jag 11, han 12 mån) så tröttheten hade inte med det att göra i vårt fall.

    • Jag minns inte vilka det var som kommenterade att vi bytte tidigt när storasyster var liten, det var nog både kollegor, bekanta mm. De reaktionerna tycker jag iofs är mer intressanta eftersom de ifrågasatte ett fast beslut, medan det kanske är lättare att säga att det är förståeligt att jag tar hela nu eftersom det är så det redan är. Ingen vill kanske säga att vi borde gjort annorlunda…

      Jag uppfattar det som att du tror att jag menar att jag tycker att omgivningens frågor är störande och negativa, men jag vill förtydliga att det mer handlar om min egen upplevelse när bekanta frågar ”är det du som är hemma fortfarande?” eftersom jag hellre hade svarat det vi bytt och nu är det maken. För min del går vårt beslut tvärs emot vad jag tycker i teorin så det är det som skaver för mig och anledningen till att jag skrev inlägget. Så för min del spelar det ingen roll varför de frågar egentligen och frågan i sig är ju inte störande alls, jag tror det säkert är av ”småpratsartighet” att förhöra sig om en persons liv som man inte träffat på ett tag. (För det är som sagt framför allt bekanta som jag stöter på bara då och då som frågar.)

      Jag kommer absolut att fortsätta skriva om vår hemarbetesuppdelning framöver. Jag skulle också säga att tröttheten är kopplad till föräldraledigheten som sådan snarare än de tidsmässiga aspekterna, det är mer en känsla av att ju längre den pågått, ju mindre har mina reserver blivit och det är kanske inte så konstigt.

      • Jag förstår din tankegång bättre nu! Det kanske handlar om att jag varit helt OK nöjd med vår uppdelning som gjort att jag inte ens reflekterat över om någon ställt frågan. Eftersom det inte ”väckt” ngt i mig (som det gjort i dig eftersom du inte varit nöjd). Men fortfarande superintressant att fundera över vilka som ställer frågor och om det är ett ifrågasättande eller ej, tycker jag. Det är något jag blivit mycket bättre på med åldern att utröna.

        Ser fram emot att läsa mer om vardagsjämställdheten, jag upplever det som mkt svårare i den situation vi är i nu. Hade båda haft heltidsjobb hade vi inte haft samma snedfördelning som vi befinner oss i just nu…

  2. Superintressant läsning! Tycker ändå det låter ovanligt mycket att E också får 8 mån med pappa hemma även om det inte blir på samma sätt som om du jobbat under den perioden. Det är betydligt mer tid än många barn får med sina fäder.

    Sen tänker jag att ni kanske ska ha nån kick-off-planering för jämställdhet och ansvar inför att båda barnen börjar förskolan. Särskilt så att det inte blir du som rutinmässigt drar huvudlasset ifall du inte får nåt jobb direkt. T ex om ni gör en uppdelning över sysslor/ansvarsområden som ni vill ha i långa loppet så att det blir tydligt att det ska delas lika. Om du sen inte har ett jobb direkt kan du kanske göra lite av din mans sysslor i en övergångsperiod om det behövs men ändå i så fall synliggöra att du gör dem för att du har mer tid, inte för att du ”vill”. Kram!

    • Ja, jag försöker att tänka så jag med, att åtta månder är ju ändå inte fy skam, även om jag helst hade sett att han hade fått vara projektledare hemma han med.

      Att ha en genomgång av ansvaret inför hösten låter smart. För min del känns nästan det som största ångesten inför att jag inte får jobb, att jag kommer att fortsätta vara huvudansvarig hemma så det är nog smart att försöka motverka det en del i alla fall. När jag får jobb har vi bestämt att då tar maken över största lasset och går ner i tid på jobbet vilket förhoppningsvis kommer att jämna ut det hela.

  3. Det blir ju inte alltid omptimalt när man ska lägga upp föräldraledigheten. Jag är sjukskriven och har därför varit hemma med dottern utan att ta av mina dagar. Nu är min man pappaledig, men jag är ju hemma ändå. Vilket innebär att han inte får ta ensamt ansvar på dagarna, vilket är väldigt dumt. Samtidigt så är det såklart en lyx att kunna vara hemma båda två. Men jag kan önska att han hade fått känna på mer hur det är att ha hand om dottern själv hela dagarna.
    I vilket fall som helst så får man vara glad att man bor i Sverige och har större möjligheter att vara hemma länge med sina barn 🙂

  4. Vi har inte alls delat lika när det gäller föräldradagar. I stort sett hela tiden som jag varit hemma med barnen har husbandet pluggat. Det har gett oss mycket tid tillsammans som familj vilket vi värdesatt mer än att dela lika på dagarna. Hade någon av oss jobbat heltid samtidigt som den andra var föräldraledig skulle vi inte alls kunnat spenderat så mycket tid tillsammans.

    • Det är ju sant! När storasyster var liten pluggade maken så då var det jag som fick lyxen att ha sällskap/hjälp på dagarna. 🙂 Det är ju väldigt lyxigt att kunna vara så mycket tillsammans, samtidigt vet jag att maken tyckte att det var knepigt att skilja pluggtid och familjetid åt och det är ju ändå det här med ansvarsfördelningen också.

  5. Vad tråkigt att du blev uppsagd eftersom det rör till det – men samtidigt bra om du ändå ville röra på dig och nu får ”spark i baken”
    Själv blev jag uppsagd ett par dagar innan jag skulle börja jobba igen och precis skolat in på dagis. Det gjorde mig fly förbannad för jag kunde ju lika gärna varit hemma ett tag till med dottern.

    Hursomhelst. Denna gång kommer jag vara hemma 1-1,5 år precis som med första. Däremot håller vi på att försöka få ihop att mannen kan vara hemma vissa dagar. Men eftersom jag vill vara hemma (min provanställning går ändå ut nu i sommar och det blir ingen förlängning pga min sjukskrivning) så är jag hemma.

    Jag skulle tycka det var tokigt om staten skall lägga sig i hur man gör med uppdelningen av föräldraledigheten.
    Varje familj har bäst koll på hur man vill ha upplägget utan att någon annan skall behöva blanda sig i och bestämma.

    • Jag köper inte riktigt det där resonemanget. Idag måste den förälder som vill ge upp sina dagar aktivt föra över dem till den andra föräldern och det är ett fritt val att göra det (dock vet jag inte hur det var 2007 och 2008 när de undersökningarna du länkat till gjordes). Och vad hindrar papporna från att låta bli att föra över och att säga att ”nej, det här är faktiskt mina dagar som jag vill ha med mitt barn”? Jag kan säga att jag önskar att min man hade gjort det när vi diskuterade hur vi skulle lägga upp det och då hade jag sagt att ”självklart, vad dum jag är”.

      Eller så kan vi sluta tjafsa om vems ”fel” det är att föräldrar inte delar lika och enas om att en kvoterad föräldraförsäkring är en bra lösning!

      • Nej, vi skall inte sluta tjafsa utan jag och andra män som inte är feminister skall fortsätta att sticka hål på myterna.
        Antifeministiska kampmaskineriet tuffar på. Nu med ekologiskt drivmedel!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s