Jul med familjen

I år firade vi för första gången julen hemma hos oss, och det blev riktigt riktigt bra. En lagom jul. Lagom med julmat, inte särskilt mycket stress och även om det låg många klappar där under granen så kändes det inte som att det blev alldeles för mycket. Bara att få vara ledig och ta det lugnt med familjen – så himla underbart!

Något annat som var underbart var stunden då jag satt i soffan med hela familjen och tittade på Kalle Anka och åt pepparkakor. Storasyster satt i mitt knä och mös och lillebror satt mellan mormor och svägerskan och var helt uppslukad. Plötsligt tänkte jag tillbaka på julen för fem år sedan, när vi precis fått veta att vi skulle ställas i kö till ivf och firade julen med makens släkt. Våra barns äldsta kusiner var då väldigt små och satt i knät på mammorna under Kalle Anka medan makarna stökande i köket. Själv satt jag ensam i mitt hörn, och det var en sån stund där drömmen om en egen familj kändes himla långt borta och tårarna ganska mycket närmare.

Är det något jag är tacksam för i jul så är det att jag fått fira den med mina två fina ungar!

Annonser

Två viktiga dagar i helgen

Nu i helgen är det två dagar att uppmärksamma, fast de flesta kanske bara känner till den ena:

På söndag är det mors dag, och idag är det ofrivilligt barnlösas dag. En viktig dag att uppmärksamma för alla de som har svårt att få sin högsta önskan uppfylld, och där mors dag kan vara en dag som vållar riktig ångest.

<a href="”>Här kan du se en intrvju med en otrolig tjej som ställer upp och berättar sin historia i tv4.

Själv är jag så otroligt tacksam för att jag för andra året i rad får fira mors dag i egenskap av mamma. Även om det inte blir något riktigt ”firande” så är själva känslan fantastisk.

För två år sedan hade jag en riktigt jobbig måndag…

…och helgen var ingen hit den heller. På lördagen var det födelsedagsfirande för en barndomsvän till mig som fyllde 30. Jag gick inte dit. Hon var gravid i fjärde månaden. Jag slutade inte småblöda och i samband med att graviditetstesten som jag tagit intensivt de senaste dagarna bara blev svagare och svagare insåg jag att det var ganska kört. Dagen efter kom störtblödningen som markerade slutet.

På måndagen gick jag till jobbet som vanligt, trots den helvetiska helgen. I retrospekt kanske inte det var ett superbra val, men jag hade haft många sjukdagar i samband med ivf:en, och insåg att det skulle bli fler när vi skulle bli tvugna att försöka igen. Jag berättade inte om missfallet, för jag var orolig att det skulle leda till att hela kontoret skulle få veta att vi försökte få barn, och det kändes inte helt lägligt med tanke på att vi gick igenom en stor omorganisation med många uppsägningar.

Jag försökte att hålla masken, men dagen bestod mestadels av att panik-msna med en vän som haft två missfall men också fått två fina ungar, och att gråta på toaletten. En fin kollega märkte att något var fel och försökte fråga, men jag svarade bara något undvikande.

Redan några dagar senare fick jag mig en tankeställare när en kollegas man blev sjuk. Alla fanns verkligen där för att stötta och jag insåg att de säkerligen hade gjort samma sak för mig om jag berättat vad som hänt. Samma sak kände jag när jag senare berättade för en vän att jag var gravid och i samma veva att vi gjort ivf och haft ett missfall. ”Men varför har du inte berättat tidigare, så hade jag kunnat stötta?” var hennes spontana reaktion.

Ja, varför gjorde jag inte det, kan man ju verkligen fråga sig för den där ensamma känslan är verkligen fruktansvärd. Att ha något så stort och så jobbigt som ”måste” vara hemligt att det ska mörkas hela tiden när folk frågar ”är det inte dags för er snart? och liknande. Samtidigt är det en svår avvägning, jag ville inte heller vara den där som alla tycker synd om och undrar hur det går för. Det är lätt att säga i retrospekt att jag borde ha gjort si eller så, men inte så lätt när man är mitt uppe i det. Jag tänker ofta nu att blir jag gravid med ett syskon till E så vill jag berätta tidigt, att slippa mörka och kunna vara stolt från dag ett, men samtidigt vet jag inte hur det skulle bli när/om det väl händer.

Apropå Motvalls inlägg den senaste tiden så måste jag också kommentera att den kontakt vi hade med ivf-klinken var ganska positiv, men så betalade vi ju också en ganska stor summa för själva ivf:en. Vi blev erbjudna att komma in och ta ett blodprov för att säkerställa att det handlade om ett missfall och fick en del stöttning och positiva reaktioner på att vi faktiskt ändå blivit gravida och förhoppningsvis kunde bli det igen. Och det var ju ändå det positiva i den här historien – att vi visste att det gick. Samtidigt var jag orolig för att det här skulle bli det närmaste jag kom vårt efterlängtade barn.

Det känns ändå fantastiskt att se tillbaka och veta att det inte blev så, att vi bara lite över två månader senare fick se ett fint plus på stickan igen, utan blödningar och att det faktiskt gick hela vägen. Att det blev den där lilla skrutten som ligger och sover i sin egen växasäng. Att trots att det var en skitmåndag för två år sen, så har den varit ganska bra dag idag.