Två månader

mage_tva_man

Lillebror är nu två månader (igår) och växer så det knakar. För två veckor sedan hade han gått upp nästan två kilo och växt 5,5 centimeter sedan han föddes. Han har börjat le och jollrar gärna tillbaka när vi pratar med honom.

Två månader sedan lillebror föddes betyder också att det är två månader sedan jag var höggravid och vägde arton kilo mer än vanligt, och var bra mycket tjockare. Jag tänkte visa en bild på min mage idag, med anledning av att jag förra gången inte förstått hur lång tid det faktiskt tog innan magen försvann. Ett litet put är fortfarande kvar, och en hel del gravidkilon.

Idag är jag på  7,5 kilo över min vanliga vikt, vilket betyder att jag gått ner 10,5 kilo av gravidvikten. Känns helt okej med tanke på att jag knappt rört på mig annat än till och från förskolan eftersom det varit sånt himla tråkigt väder för det mesta. Jag räknar inte heller med att komma tillbaka till min vanliga vikt helt förrän jag slutat amma då mjölkproduktionen ju väger en eller par kilo.

Tänkte också passa på att lägga ut min översikt över magens utveckling under graviditeten, så att det finns något att jämföra putet ovan med. 😉

magen_lillebror

Är dock lite besviken att jag missade att fota både v.33 och sista veckan, 42, men känns kul att ha kvar ändå. Gjorde en likadan med storasyster, men då var jag lite mer noggrann kring att få med alla veckor.

Annonser

En månad sen idag – förlossningsberättelsen

nyfodd

Idag firar vi lillebrors enmånadersdag, och här på bloggen tar firandet sig uttryck i att jag publicerar historien om när han kom till världen!

Som en liten epilog kan nämnas att jag var på övenburenhetskontrollen i v. 41+3 och att läkaren då konstaterade att jag var öppen 3-4 cm med buktande fosterhinna. Hon trodde i princip att förlossningen skulle sätta igång samma dag, så vi fixade barnvakt och förberedde oss. Det här var på torsdagen, och efter en händelselös natt till fredag promenerade jag, åt hummer, drack champange och sen gick jag och maken på bio.

Natten till lördagen vaknade jag vid fyratiden och kände att de sammandragningar som jag nu hade var en smula mer smärtsamma än de som kommit och gått tidigare i veckan. Ändå tänkte jag inte att det var på gång utan gick upp en sväng utan att väcka maken med tanken ”de går nog över”.

Vid fem ringde jag till förlossningen på Södra BB för att kolla läget då jag visste att det var högt tryck just nu. De rekommenderade ett bad och att jag skulle återkomma om en timme eller två. Bada med värkar var dock inte riktigt min grej. Jag hade klockat dem till var sjätte-sjunde minut och när de kom var jag tvungen att ställa mig upp (att komma upp från liggande som höggravid är inte det lättaste) så det var ingen rogivande stund direkt.

Vid sju hade jag börjat fatta att det faktiskt var dags så jag väckte maken och sa att vill du ha frukost är det nog läge att äta nu för jag har värkar. Maken kom upp hyfsat snabbt och började fixa frukost. Jag stod bredvid och andades mig igenom värkarna som jag klockade med appen Värktimer. Ganska snabbt började jag dock hetsa på honom för nu kom värkarna helt plötsligt varannan minut och höll i sig ungefär en minut. Så det jag tänkt skulle vara en mysig frukoststund innan bebisens ankomst blev några snabba mackor i köket istället.

Maken ringde in till förlossningen vid åtta och sa att nu vill vi nog komma in. De tyckte dock att vi kanske kunde stanna hemma lite till, men maken stod på sig och ungefär en halvtimme senare stod vi inne i vårt rum på Södra BB. Vi fick göra en CTG-kurva och en undersökning som visade att jag fortfarande var ca fyra centimeter öppen och att värkarna kom något mer sällan. Gissa om jag blev besviken? Barnmorskan rekommenderade en promenad och vi gick ner till kiosken i entrén och tillbaka. När värkarna kom klämde jag makens hand och lutade mig mot honom vilket funkade ganska bra.

Uppe på rummet igen tog jag en dusch. Det var mycket bättre än ett bad och jag fick något att koncentrera mig på när värkarna kom. En ny undersökning efter duschen visade att jag nu var öppen sju centimeter och barnmorskan konstaterade att det var väldigt mjukt. Nu började jag känna mig less på värkarna så barnmorskan plockade fram lustgasen vilket framför allt var skönt få att få hjälp att fokusera på andningen. Ett kort stund senare (15 minuter ser jag i journalen) kände jag hur det började trycka nedåt så barnmorskan tyckte att vi skulle kolla läget igen. ”Här är det någon som har bråttom! Nio centimeter! Det är nog bäst jag går och hämtar en kollega”. Jag kunde höra hur hon mötte henne i korridoren och att de skrattade och sa att ”här går det fort”.

Nu när det gick så snabbt framåt började min motivation öka och jag kände en stark känsla av att ”nu fixar jag det här” även om jag samtidigt sa till maken att ”påminn mig om hur jobbigt det här är om jag börjar prata om ett tredje barn”. Jag kunde känna hur bebisen roterade runt och nedåt i magen och ganska snabbt dök krystvärkarna upp. Jag hade inte funderat något vidare på hur jag ville föda, men testade nu att stå på knä i sängen. Vattnet hade ännu inte gått och barnmorskan skojade om att ”det kan nog bli segerhuva på den här bebisen”, men så fort hon hade sagt det så gick vattnet. (kl 12:43). Ungefär samtidigt togs lustgasen bort då barnmorskorna bedömde att den stjälpte mer än hjälpte.

Jag krystade på, men inte mycket hände. Barnmorskan föreslog att jag skulle ligga än på rygg, än på sidan, men det gav inte så mycket effekt det heller. Till slut hämtade en sån ”gynsäng” in där jag kunde lägga upp benen i. Här började jag få flashbacks från förra förlossningens långa krystfas och yra om att ”det här fixar jag inte, hjälp till att ta ut bebisen NU”. Maken var dock ett stort stöd och sa att ”jag vet att du klarar det, andas på bara”. För att hjälpa till tog barnmorskan hål på ytterligare en hinna och höll även emot en hindrade flik medan jag krystade. Till slut kände jag att bebisen inte gled tillbaka med huvudet, och oj vilket tryck det gav. Nu ville jag bara ha ut den lilla så när jag tyckte att värkarna kom (vilket inte var det lättaste att känna med spänningen av huvudet) så tryckte jag bara på.

Klockan 13.40 kom han ut, och det visade sig direkt varför han hade varit så svår att få ut. Navelsträngen räckte bara till att få upp honom på magen, så kort var den. ”Det blev lite bungyjumpeffekt vid krystningarna, så han gled tillbaka in hela tiden” beskrev barnmorskan det. När han lades upp på min mage sa barnmorskan att ”här kommer han” och både jag och maken tittade förvånat på varandra och sa ”han?”.Vi hade nog bägge trott på en tjej till i familjen. Tänk att det blev en lillebror!

Jag fick sy några stygn och sen flyttade vi över till den vanliga sängen där lillen fick amma och maken gick och hämtade fika. Han vägdes till 3900 g och var 52 centimeter, bara 20 g större än storasyster var.

Efteråt var både jag och maken trötta men himla glada. Förutom själva krystfasen som tog lite väl lång tid (nästan en timme) så var det precis den förlossningen jag önskat få. Det gick smidigt, lagom snabbt och jag kände att jag var fokuserad och ”med” hela tiden och kunde välja själv hur jag ville ha det. Epiduralen var verkligen en livräddare förra gången, men nu var jag himla nöjd över att klara mig utan då det gav mig möjlighet att vara mer medveten om vad som hände i kroppen hela tiden. Häftigt var också att få ha samma barnmorska under hela förlossningen, vid igångsättningen förra gången hann vi med fyra (!) barnmorskebyten. Med tanke på de senaste dagarnas rapporteringar i media om barnmorskornas krisiga situation, så är jag också tacksam över att vi faktiskt fick plats på Södra BB och hade möjligheten att få ha en väldigt närvarande barnmorska.

Skönt var också att jag slapp bryta/få spricka i svanskotan som jag råkade ut för när E föddes. Tydligen är det väldigt vanligt att det händer igen om man varit med om det tidigare, men jag verkar ha haft tur. När vi var på återbesök ett par dagar senare och pratade om förlossningen, amningen och det övriga föräldraskapet sa barnmorskan att ”vad roligt med er som det bara flyter på av sig självt för” och så har det verkligen känts. Jag är så himla glad över att fått vara med om just lillebrors förlossning!

En lillebror!

lillebror

Igår bestämde han sig äntligen för att komma ut, Elsas lillebror. Kl 13.40, och han vägde 3900 g och vae 52 cm lång. Allt gick toppen, nästan så perfekt som det bara kunde bli och vi mår alla bra. Inget ont om igångsättning, men det här var en helt annan sak (som jag skriver mer om senare) och jag är både piggare och gladare i kroppen än förra gången. Nu ska vi bara vänja oss vid tvåbarnslivet, och fundera ut var den lilla ska heta. Jag var så övertgad om att det skulle bli en tjej till här hemma så pojknamnen har legat lite på is.

Tunga artilleriet

fredag

Okej, nu kör vi igång med hårdhandskarna här hemma! Gick en promenad tillsammans med en förstående vän tidigare idag, nu blir det hummer och bubbel. Allt på rekommendation från barnmorskan på förlossningen… 🙂 Finns ju värre sätt att försöka locka ut en bebis…

Dessutom har vi bokat att gå på bio ikväll, bra av flera anledningar. 1, jag behöver ständig underhållning för att inte klättra på väggarna. 2, Vem vet när vi kommer iväg på bio nästa gång, och 3, eftersom den lilla verkar vara en bebis som gillar att sätta sig på tvären så kanske hen bestämmer sig för att komma ut för att stoppa sina föräldrars planer. Man kan ju hoppas, och jag kommer inte att bli ledsen om vi måste åka från bion i förtid…

Ha en härlig fredagkväll!

Fortfarande gravid

41+4

Så här gravid har jag aldrig varit, eftersom E föddes på 41+3 och nu är vi alltså på 41+4. Igår trodde jag dock att det var dags för den lilla att titta ut, och det trodde läkaren på överburenhetskontrollen också, så vi fick aldrig någon tid för igångsättning utan uppmanades att åka hem och vänta tills det kändes dags att åka in. (Eller egentligen tyckte hon att vi bara skulle hämta väskan och komma tillbaka, men eftersom vi bor så nära och det visade sig vara fullt så fick vi åka hem.)

Gissa om jag var peppad på att ”nu händer det!”, men efter ännu en händelselös natt sitter jag här igen och känner mig besviken. Dessutom förvirrad, eftersom vi nu inte har någon plan för igångsättning eller annat om inget händer, och stressad, eftersom min mamma hämtade E redan igår.

Fördriver tiden med syprojekt, och tror att jag ska gå ut och ta en promenad. Kanske kan det hjälpa kroppen på traven…

V.42 (41+0)

v.42

Så har vi nått v.42 och om det finns inte så mycket nytt att rapportera veckomässigt kan bara sägas att jag väntar, och är lite less på det. Framför allt känns det knepigt att ständigt gå runt med känslan ”allitd redo”, att ständigt försöka vara utsövd, ha hyfsat rent hemma och mobilen laddad, för att slippa åka in på förlossningen supertrött med ett kaos hemma.

Här kommer dessutom ett tips till alla som har en övergravid kvinna i sin omgivning – ring inte och fråga om det fortfarande inte hänt något. Svarar den övergravida kvinnan i telefonen så är troligen redan det ett tecken på ett negativt svar. Jag skulle dessutom våga mig på att säga att risken är ganska liten att du kommer att missa att du fått ett nytt barnbarn/kompisbarn/släktbarn eller vad det nu kan vara för relation det handlar om. De flesta nyblivna föräldrar brukar vara rätt så intresserade av att dela med sig av att det kommit en ny famijemedlem och inte gå och hålla det hemligt för släkt och vänner. Så mitt tips är att har du inte fått något besked om att bebisen fötts så har det helt enkelt inte hänt något ännu.
Däremot tycker i alla fall jag att det är helt ok att vänner och bekanta hör av sig för att fråga hur jag mår eller liknande, det är inte alls samma sak som att fråga ”är du hemma fortfarande?”

Sovmorgonsfrukost

frukost

Ingen bb-frukost idag heller, även om det var rätt trevligt att få sovmorgon och bokläsarfrukost hemma. Börjar känna den där hopplösheten i att vakna och tänka ”inte i natt heller”, eftersom det enligt statistiken oftast brukar starta på natten. Kanske är dags att ställa in sig på den där igångsättningen nu…fast jag vill så gärna slippa. Att det ska vara så himla mysigt därinne?! Kom ut nu!

Sista barnmorskebesöket och avbockade gissningar

Här händer det inte mycket, mer än att jag stryker gissningar. Tror att jag vågar mig på att stryka även dagens datum, då jag inte riktigt tror att den lilla kan ta sig ut på tre och en halv timme…

Var för övrigt på sista barnmorskebesöket igår, och allt såg bra ut. Blodtrycket var 105/60, magen mätte 36 och hjärtat på den lilla slog i 134. Nu blir nästa kontakt antingen förlossningen eller ett samtal om igångsättning. Hoppas dock på det tidigare alternativet.

Uppdaterad gissningslista:

27 dec
Carola – pojke, 3485 g

29 dec
Luiza – pojke, 3240g och 51 cm

30 dec
Emmi /Blaugage – flicka, 3650g, 52 cm

31 dec
KIP – 18.45, flicka, 3440 g och 50 cm

1 jan
Ingela – Pojke, 3920 g och 53 cm
Torunn – flicka, 3980 gram och 52 cm

2 jan
Sara – tjej,  3890 g och 52 cm

3 jan
Bambis mamma
BokklokKallo – pojke, 3950 g och 52 cm
My – pojke, 3330g och 51 cm
Lilla H:s mamma – flicka, 3860 g och 52 cm
Lisa – Flicka, 3412g och 51 cm

4 jan
Hannovsky – pojke, 3984g och 51 cm
Helena – flicka, 3500 g, 51 cm
Mormor – flicka, 3950 g, 52 cm

5 jan
Mamma Tea – pojke 3990 g, 52 cm
Sara – Flicka, 3795g och 51 cm

6 jan
Ekonördarna på Lyckobacken – Pojke, 4220 och 55 cm
Ullis – kl 15:15 Flicka, 4230 g, 50 cm

V.41 (40+1)

v.41

Så har vi kommit till den där delen i graviditeten då jag får automatiska mailutskick som gratulerar mig till den nyfödda, vårdguidens veckouppdateringar tagit slut, och folk blir nerviga när jag inte svarar i telefon eller på sms (vilket inte är det lättaste eftersom E bevakar ”sin” telefon som en hök och jag oftast har den undangömd på ljudlös). ”Känner du något?” börjar bli den vanligaste frågan jag får. Än har jag inte börjat tappa tålamodet, men jag gissar på att det kommer att bli värre och värre ju närmare vi kommer en eventuell igångsättning. Däremot känns det rätt tungt, jag sover dåligt, har konstant halsbränna och bumpar in magen i det mesta för att jag inte fattar hur stor den är. Helt enkelt – bebisen är välkommen när som helst! Fast förlossningen, den vet jag inte riktigt om jag verkligen ser fram emot…

Beräknat datum och uppdaterade gissningar

Så var vi framme vid det beräknade datumet, vilket egentligen inte säger något mer än att det närmar sig mer och mer. Det ska enligt statistiken bara vara fem procent som föder på beräknat datum, men sannolikheten att den lilla kommer ökar ju varje dag. Känns spännande att bocka av datumen nu – varje kväll tänker jag att ”jaha, det blev inte det här datumet vi kommer att fira varje år framöver”.

E kom ju som sagt tio dagar sent, efter igångsättning, men det säger ju inte så mycket heller egentligen. Av den anledningen känns det också lika spännande att vänta den här gången – jag vet ju inte alls hur det kommer att kännas när det väl sätter igång. Sammandragningar har jag dock så att det räcker och blir över, men så var det förra gången också utan att det hände något mer. Mitt drömscenario är att vi slipper igångsättning, men att den lilla ändå väntar till efter årsskiftet. Vi får väl se hur det blir helt enkelt, det är ju den lilla som bestämmer!

Två gissningar har hittills blivit strukna, så här kommer en uppdaterad gissningslista.

27 dec
Carola – pojke, 3485 g

29 dec
Luiza – pojke, 3240g och 51 cm

30 dec
Emmi /Blaugage – flicka, 3650g, 52 cm

31 dec
KIP – 18.45, flicka, 3440 g och 50 cm

1 jan
Ingela – Pojke, 3920 g och 53 cm
Torunn – flicka, 3980 gram och 52 cm

2 jan
Sara – tjej,  3890 g och 52 cm

3 jan
Bambis mamma
BokklokKallo – pojke, 3950 g och 52 cm
My – pojke, 3330g och 51 cm
Lilla H:s mamma – flicka, 3860 g och 52 cm
Lisa – Flicka, 3412g och 51 cm

4 jan
Hannovsky – pojke, 3984g och 51 cm
Helena – flicka, 3500 g, 51 cm

5 jan
Mamma Tea – pojke 3990 g, 52 cm
Sara – Flicka, 3795g och 51 cm

6 jan
Ekonördarna på Lyckobacken – Pojke, 4220 och 55 cm
Ullis – kl 15:15 Flicka, 4230 g, 50 cm