Lillebror har hunnit bli ett år och fyra månader och som ni som följer mig på Instagram kanske har sett så är det fortfarande jag som är hemma med honom. När jag möter de barn som är i lillebrors ålder vars mammor jag hängde med i början av föräldraledigheten så körs de nu i vagnarna av sina pappor och det får mig att skämmas riktigt ordentligt. Det var helt enkelt inte så jag hade tänkt det och det känns surt, riktigt surt.
När vi planerade föräldraledigheten var mitt enda önskemål att jag ville vara hemma längre än med storasyster då jag började jobba när hon var sex månader och det var tufft med amningsnedtrappningen. Maken hade precis avslutat en längre utbildning när lillebror föddes och ville komma igång och jobba in sig på ett nytt jobb så vi tyckte att det skulle vara lagom att jag var hemma första året och att maken sen tog de kvarvarande åtta månaderna innan lillebror började förskolan.
Att det inte blev så beror på att jag under föräldraledigheten blev uppsagd. Själva uppsägningen känns faktiskt ganska bra eftersom det ändå var läge för mig att röra på mig, men det gjorde att det blev knas för oss när vi skulle planera föräldaledigheten. ”Aha, ekonomin” är kanske första tanken. Nej, förutom att jag har bra skyddsnät tack vare facket så är vi ju hyfsat minimalistiska och bra på att anpassa oss efter budget så det skulle inte vara några problem. Vi har faktiskt klarat ett halvår när jag var föräldraledig med storasyster och maken pluggade och det funkade fast det var tight. För mig handlar det nog främst om att skulle vi bytt vid årssiftet så skulle det betytt att jag skulle vara arbetslös och av någon anledningen var jag himla rädd för det. Jag trodde i min enfald också att det skulle gå snabbare än vad det gjort att fixa nytt jobb och att jag bara skulle ta lite ”extra tid”, kanske någon månad, och sedan skulle vi kunna byta ändå, men så har det hela bara flutit på och vips är vi framme vid sommaren och sen är lillebror ett förskolebarn!
Min långa föräldraledighet väcker två tankar hos mig. För det första hur viktigt det är att faktiskt dela. För jag ska inte sticka under stolen med att just nu är vi otroligt ojämställda (vilket är lätt hänt när en är hemma och projektleder vardagen och den andra jobbar på) plus att jag periodvis känt mig väldigt slutkörd av att sitta med hela familjeansvaret. Det bästa sättet att råda bot på det är att byta så att den andra får vara hemma. Det märktes så himla tydligt när vi körde det här racet förra gången. Det här gången kommer det att vara mycket kämpigare att komma tillbaka till en mer jämställd vardag med två arbetande föräldrar, än hur det var förra gången när vi turats om att vara familjens projektledare.
Det andra är att reaktionerna från omgivningen känns så olika beroende av kön. Att jag som mamma tar nästan hela föräldraledigheten på grund av uppsägningen ses som helt naturligt, men jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade låtit om det varit maken som hade blivit uppsagd. Jag tänker på hur det var när storasyster var bebis. Maken var som sagt student då och att jag var ledig första halvåret var en riktigt ekonomisk prövning, och ändå fick jag kommentarer om att vi bytte så tidigt. De studerande mammor jag känt har i de flesta fall tagit hela föräldraledighen utan att någon höjt på ögonbrynen. Ekonomin verkar bara funka som argument när det är kvinnan som är den som är lågavlönad. (Vilket är i enlighet med studier som visar att det här med att det handlar om ekonomin när det avgörs vem som är hemma inte riktigt är sant.)
Hade jag fått göra om planeringen för det senaste halvåret så hade jag inte lagt upp det så här, det är en sak som är säker. Även om maken inte hade fått köra samma race som jag om han var förädraledig och jag arbetslös (eftersom då skulle vi ju båda befinna oss hemma) så hade det varit en bättre lösning som också gett mig mer tid att faktiskt söka jobb. Jag skulle nog också varit mer öppen för alternativa lösningar, som att maken skulle vara hemma 50%. (Det var för övrigt en pepp jag hade inför föräldraledigheten, att kunna varva föräldraledighet och jobb och kanske jobba 50% var efter den första intensiva amningsperioden.)
Det enda som känns positivt i det här är att maken faktiskt var hemma längre förra gången, och att vi faktiskt haft en hel del tid ihop då maken haft tid mellan jobb, semester, och att maken nu kommer att ta föräldraledighet under min uppsägningstid. Av lillebrors första ett och ett halvt år kommer maken att ha varit hemma (tillsammans med mig) i åtta månader. Det känns inte lika bra som om vi hade delat på föräldraledigheten, men är alltid något.
Avslutningsvis kan jag bara säga att den här upplevelsen har fått mig än mer övertygad om att vi behöver ha en delad föräldraförsäkring. Jag hade mycket hellre sluppit att själv göra det här valet som jag egentligen inte kände att jag ville, men ändå gjorde för att jag tyckte att jag ”borde” och nu ångrar som tusan. Jag hade nog känt mer bekväm med att vara arbetslös och min man hemma om det bara fanns det valet. Och jag vet att det finns skäl som gör att det är svårt för vissa familjer att känna sig bekväma med att dela rakt av (och då menar jag inte att en tjänar 25 000 och den andra 75 000 och tycker sig förlora på att dela* utan par som verkligen har problem med ekonomin), men då menar jag att det behöver lösas på något annat sätt än att en person tar hela ledigheten.
Och PS. Såklart fattar ni väl att jag ändå uppskattar att få ha varit en så stor del av mina barns vardag under den här tiden. Det ÄR en lyx att få vara hemma och få all denna tid med barnen och att kunna fika och leka med andra föräldralediga och deras barn.
*Läs gärna Oxhens inlägg på temat ”skyll inte på det ekonomiska när det egentigen handlar om prioriteringar”. Det är alltså INTE sådana exempel jag menar, utan det rör sig om undantagsfall som jag kan se har ekonomiska svårigheter och där en person verkligen tjänar pyttelite och den andra inte tillräckligt för att lägga undan, dvs personer som troligen har ekonomiska svårigheter att få det att gå ihop redan innan föräldraledigheten kommer in i bilden. Och för att förtydliga ytterligare – det är alltså inte ett ekonomiskt val för oss det här, utan en prioriteringsfråga, som som sagt helt klart blev en felprioritering.
Ekomamma i stan 